orättvisa, hat, och deprimerande
Precis som att ingen lyssnar när man ropar. man hör bara ett ekoo utav Varför ? Tanken på kärlek kom upp. är det något man kommer få uppleva igen någonsinn eller är det bara en myt ? Folk frågar mig om jag tror på äckta kärlek. Jag svara dirkekt att jag inte tror på det. Men jag menar ? Hur kan man vara så kall och inte tro på det ? Alla låtar alla människor runt om kring har det ju. Dom är ju lyckliga och glada ?
Tårarna man fäller gör bara att man fäller ännu fler. För alla tankar kommer upp. Tankar på vissa människor. Gammla vänner. Eller igentligen vänner som fortfarande är vänner men som lämnat än på ett eller annat sätt. Den ena har tappat sig själv och den andra är puts försvunnen och ingen vet vart. Sen så människor som faktigst försvunnit ifrån oss.. Alla mina tankar jusst nu har hamnat på döden. eller livet innan man dör.. '' om det blir en deprisiv död '' Hur man mår, vad man tänker, Vågar man. Nu tänker jag långt.. Men alla har ju någon gång lagt tanken åt det hållet. men sen tänker man på alla människor som finns kvar.? Tänk på oss ?
Och så med tanke på alla tankar på död, så kom jag och tänka på min kusin daniel. Som helt oförberätt försvann och jag förstår det fortfarande inte.. Eller ah Först nu, idag som jag kännde att det faktigst är så att jag aldrig mer kommer att få se han. Bara korten som finns kvar. och den helt underbart fina bloggen, min kusin sofi daniels syster skriver i.
Minbrordaniel.blogg.se
Vet inte om det va bilderna på gravstenen som fick mig att inse. Eller bara alla dom fina och självklara meningarna som hon skriver i den.! Vet inte mer vad jag ska skriva känns som att jag inte vill berätta för mycket. Men lägger ut någon bild. med tanke på att det va ett tagsen.
Jag och min kusin daniel! RIP! <3
Sjukt söt är du :)
Jag tänker också mycket på döden till och från. Och på vad som händer.. Men egentligen så onödigt. Man kommer kanske få veta.. men inte än. Jag tror det gäller att ta vara på, och vara nöjd och glad för allt man faktiskt har och att göra det som är viktigt i ens liv.
Sett så här utifrån, så blir jag faktiskt rörd när jag följer med din mamma till stallet och ser allt hon gör för dig. Klart hon gör det för hon själv också tycker det är kul, men vad mycket kärlek det finns bakom :) Sen är det väl en annan kärlek du skriver om i inlägget och den är jag helt 100 % säker på att den finns. Om inte du hittar den, så kommer den hitta dig.
Och vänner kommer och går, så är livet (tror jag). Somliga förändras och andra förändras aldrig.. men några stannar kvar och det är dem som är de riktiga vännerna :)
Många kramar!!!
