writtenlife

Det blir mindre och mindre bloggande, Men märker att det blir mindre och mindre tid jag lägger på mina '' vänner ''. Man säger så ofta, vi måste ses snart, det va länge sen. Men det är inte så att det blir av fören typ 1 till 2 månader efter. Och att planera med mig det går tyvärr inte. Det börjar bli bättre, jag är inte lika inpulsiv, men fortfarande hatar rent ut sagt att planera, fast jag behöver det.

Jag vet att jag vart dum många gånger, och jag ber om ursäkt för det, Jag ber oxå om ursäkt för att jag inte har tid många gånger, Jag känner mig ganska själv upptagen, Fast igentligen så är jag nog inte det.

och sen jag fick halsfluss förra veckan så har jag ju endast legat hemma inprinsip, vart i stallet bara. men mer än så blir det ju inte när man är sjuk. Det är lixom flytta sig mellan soffa, säng och toa. Men även nu när jag igentligen är frisk så blir det inte att man gör så mycket ändå. Man ligger kvar i säng, soffa och går imellan toa och soffa.

Men idag ska jag faktiskt ta mig in till lilla staden uddevalla, Får ju ta mig ikragen och göra något, Och måste ändå in efterssom jag har Kör tid idag på körskolan.. Hmm Detta med körkort får mig att få ångest.. Pallar igentligen inte ens ta det men får la kämpa bara för att mamma vill de. Hahah xD 

Ahoppp.. Allt för mig. Men tänk på det vänner. Det är inte så att jag glömt er, Utan mer att jag grävt ner mig i backen och sitter fast där ;)

Peace!

För bara ett årsen kanske ett och ett halvt. Vi va som ett gäng. Vad som än hände va vi ett gäng. Ingen av oss såg igentligen eller pratade i varje fall inte om problem. Utan allt hängde igentligen på att ha kul. Leva livet och må så bra som möjligt. Gänget flöt ut mer och mer. Folk försvann och andra drog sig undan. Kanske va så det skulle va och kanske va det till och med bra. Men det man hade där med det så kallade gäng eller vänner kanske jag ska säga, va roligare bättre och inte samma rädsla att någon ska vända sig om eller att någon försvinner, vilket vad de va som hände men fortfarande inte på samma sätt. Saker kändes mer självklara och som att dom förstod även om man inte sa så mycket. För oss va det helt naturligt att ringa någon mitt i natten fråga vad som hände. Hände det inget kunde vi va ute och gå i cirklar i timmar, bara prata och lyssna på allt. Gå och röka och bara prata. Det va inte mycket mer som behövdes. Jusst nu känner jag om jag ska umgås med mina så kallade vänner så är det nästan alltid alkohol inblandat och lixom man är mer låst.. jag är rädd för alla nya och det känns som att för dom är jag inte mer än någon man träffar när det inte finns annat. Även fast jag igentligen vet, tror jag, att det inte är så. Man känner ett slags tvek i det hela. Jag längtar tbx något fruktansvärt till tiden för ca 2 vintrar sen och även förr förra sommaren. Det va underbart. Man behöver igentligen inte tänka för man visste. Man behövde heller inte fråga för man va så säker på saker. Några utav dom har skaffat familj. Barn och flickvänn / pojkvänn. Vissa har ett eget ställe. Några går tyvärr inte ens på samma gator. Jag längtar tbx något fruktansvärt fast jag vet oxå att jag faktiskt har det bättre nu. Utbildnibg, grym häst, vänner som igentligen bryr sig på riktigt fast jag inte vågar ta vara på det. En glad mamma, en glad pappa " ibland eller oftare " kanske ett nytt ställe att bilda min dröm på.. Och gud va jag hoppas att allt går igenom. Då kanske man slipper fundera för att man har inte tid till det. Underbart hade det vart. Nu ska jag hoppa av bussen. Va tvungen att skriva av mig. Ska på föreläsning idag igen. Peace.

För bara ett årsen kanske ett och ett halvt. Vi va som ett gäng. Vad som än hände va vi ett gäng. Ingen av oss såg igentligen eller pratade i varje fall inte om problem. Utan allt hängde igentligen på att ha kul. Leva livet och må så bra som möjligt. Gänget flöt ut mer och mer. Folk försvann och andra drog sig undan. Kanske va så det skulle va och kanske va det till och med bra. Men det man hade där med det så kallade gäng eller vänner kanske jag ska säga, va roligare bättre och inte samma rädsla att någon ska vända sig om eller att någon försvinner, vilket vad de va som hände men fortfarande inte på samma sätt. Saker kändes mer självklara och som att dom förstod även om man inte sa så mycket. För oss va det helt naturligt att ringa någon mitt i natten fråga vad som hände. Hände det inget kunde vi va ute och gå i cirklar i timmar, bara prata och lyssna på allt. Gå och röka och bara prata. Det va inte mycket mer som behövdes. Jusst nu känner jag om jag ska umgås med mina så kallade vänner så är det nästan alltid alkohol inblandat och lixom man är mer låst.. jag är rädd för alla nya och det känns som att för dom är jag inte mer än någon man träffar när det inte finns annat. Även fast jag igentligen vet, tror jag, att det inte är så. Man känner ett slags tvek i det hela. Jag längtar tbx något fruktansvärt till tiden för ca 2 vintrar sen och även förr förra sommaren. Det va underbart. Man behöver igentligen inte tänka för man visste. Man behövde heller inte fråga för man va så säker på saker. Några utav dom har skaffat familj. Barn och flickvänn / pojkvänn. Vissa har ett eget ställe. Några går tyvärr inte ens på samma gator. Jag längtar tbx något fruktansvärt fast jag vet oxå att jag faktiskt har det bättre nu. Utbildnibg, grym häst, vänner som igentligen bryr sig på riktigt fast jag inte vågar ta vara på det. En glad mamma, en glad pappa " ibland eller oftare " kanske ett nytt ställe att bilda min dröm på.. Och gud va jag hoppas att allt går igenom. Då kanske man slipper fundera för att man har inte tid till det. Underbart hade det vart. Nu ska jag hoppa av bussen. Va tvungen att skriva av mig. Ska på föreläsning idag igen. Peace.

Jag är en person som allt för ofta tänker lite långt. Jag har alltid en bak tanke med det jag gör, och ser alltid igenom folk, Fast det är inte alltid det varken stämmer eller går bra med min baktanke. Men det är ofta man tänker, Så enkelt kan det inte vara. Eller jag tänker oxå varför gör Han/Hon '' det '' Så. Det måste vara någon mening.

Jag har hamnat i en period där jag märker att jag drar mig undan folk med problem, jag blundar för dom, Vill varken se eller hjälpa, för jag vet att jag själv blir sviken och det tar mycket energi ifrån mig, Alla vet ju villka energi slukande rovdjur en människa är. Falsk och aldrig helt ärlig.

Så just nu känner jag med så sjukt många. Ska jag vara ärlig så nästan alla runt omkring mig. Alla känns falska och fejk, och jag känner att dom flesta genomskådar jag och jag ser ärligt rakt igenom dom. Jag förstår inte hur man kan spela sånna spel. Och igentligen så är dom så tydliga så det är löjligt.

Jag känner nu att det är dax för mig att dra mig undan för jag vill inte spela spelet ni alla spelar. Jag tycker det både är patetiskt och idiotiskt. Jag menar, ni kan väl försöka vara er själva iallfall. Tänk på det nu folket, Att ni får spela korten rätt, Ni kan inte va en person med mig, men sen när andra ser slår ni på skal eller tvärt om. jag tänker inte va den som ser er spela eller känna att ni spelar emot mig.

Så jag backar av nu. Jag börjar om med att köra mitt eget race igen. För det funkar inte.. Idioti bara.!

 Nu vet ni ännu en gång hur jag tänker.. Men ah..



PEACE!