writtenlife

Ja Nu är det bara en vecka kvar till födelsedag, och dryga en månad kvar till jul. Vet inte vad jag ska säga känns faktiskt inte som att det är vinter ute och det är jag glad för.. Har faktiskt längtat till jul. På något sätt nu på senare år börjar jag tycka att det är mysigt. Va med mormor på torp i lördags och grejade julklappar, Och idag gick jag till mormor och hjälpte henne sätta upp jul gardiner och vi bakade lite, lagade mat och hade en riktigt mysig dag.

Tog ju så klart emmet på en liten runda för att avlasta mormor lite och då blev det att jag gick in mot tennisbanorna, Men när jag kom dig såg jag trappor och så upp mot berget, och kännde igen mig sen unga år.

Genast när jag kom upp kom jag på vad det va. Jag va där med min kussin daniel när jag va liten. Jag minns vi va alltid i den skogen och gungade på någon grej som hängde i trädet. Och gick man längre upp så fanns det som '' bunkrar ''

Jag minns det som om det va igår när han tog upp mig dit, Liten och naiv, Han berättade hur dom hade krigat och sprang upp och ner och hur dom tog skydd. Jag har ingen aning om det han berättade om va seriöst, Men i varje fall minns jag hur jag vände bort blicken i 5 sek, kollade tillbaks och då va jag helt plötsligt ensam. Daniel va borta. Han hörde väl min panik i rösten så hoppa han fram bakom den här bunkern och låtsades skjuta på mig.

Jag saknar verkligen tiden då man va liten. Men inte bara den tiden. Saknar tiden då man inte förstod att livet inte varar för evigt. Även att man visste att folk försvann och dog så tänkte man inte så. Jag är helt ärligt livrädd för att dö. Och jag hatar att folk runt om kring än dör.!

Det värsta är att jag kännde inte Daniel som jag önskar att jag skulle gjort nu i äldre år. Jag vet och jag ser det min kusin sofi skriver i sin blogg, Men fick lite kännslan om att han inte ville att man skulle komma nära inpå och se vad han va eller hur han va.. Och det va väl kanske så med. Jag är ilf otroligt glad att jag kännde daniel som barn.! Tror inte man kunde ha bättre kusiner än daniel och sofi.! Dom va alltid ute och lekte och gjorde mig nöjd.

Minns mycket väl när daniel snöt sig i mina byxor, Och när jag va med och såg dom dragneda byxorna han och hans vänner hade. Minns när sofi lärde mig jula, Och försökte lära mig handvolter. Hur både sofi och Daniel försökte lära mig cykla på en hjuling, och hur den äckliga mus erik slirade runt. Pappigojan har jag något minne av. Om jag inte minns fel va jag rädd för den och tyckte inte alls den värkade trevlig.

Så nu är min fråga. Tänker man på sånt här för att det är högtid snart.. Man tänker på alla man misst. Tex Daniel och Robin, Där ingen av dom är vid liv, Dom båda dog samma år. Alla andra som inte är med oss ute på gatorna där allt händer och där man kan få uppleva dom så kallade högtider.

Det är både en Underbar men även jobbig tid, Då man vill och önskar att hela familjen och vännerna kunde vara samlade. Det är då den hade vart som bäst.! Tänker på alla er som misst någon eller kanske bara tappat någon på vägen. Någon som helt enkelt inte kan stå vid eran sida.